För Bertil Frisk är samlandet en rikedom i sig. Rent emotionellt är de 6 000 tomtarna han samlat på sig under åren värda mer än någonting annat. Men för att ha råd med renovering och lite guldkant på tillvaron tog han ett lån genom Svensk Hypotekspension.

Med hjälp av lån genom Svensk Hypotekspension kunde Bertil lägga om taket efter att ha råkat ut för en vattenläcka.

Redan när Bertil Frisk öppnar dörren till villan i Lövstalöt, en dryg mil norr om Uppsala, fastnar ögonen på två vitrinskåp där mängder av små jultomtar trängs innanför glasen. Men det är bara början.

– Kom med här, säger Bertil, och visar vägen till dörren som leder in till den verkliga samlingen.

Det är som att gå in i en julprydnadsbutik i två rum, sprängfylld med tomtar i alla storlekar – från den väldiga Coca Cola-tomten i papp, till små tomtar i porslin, keramik och plast. Däribland några verkliga klenoder.

– Gamla västtyska tomtar är ju det som står högst i kurs. Inte minst Heissner, säger Bertil och lyfter på en klassisk keramiktomte av nyss nämnda märke. Det är förmodligen den mest värdefulla i hans samling, rent prismässigt.

Men för Bertil Frisk handlar tomtesamlingen inte om värdet i pengar. Det handlar om en känsla, en vurm som är svår att beskriva. Nästan en vördnad.

För Bertil handlar tomtesamlingen inte om värdet i pengar - mer om en känsla svår att beskriva.

Själva samlarintresset började med att Bertil och hans numera bortgångna fru Sylvia började samla på keramik från Rosa Ljung och Jie, tills de gjorde om hemma och sålde samlingen.

– Då började Sylvia samla på katter och jag på tomtar. Jag hade ju redan min första tomte som jag fick hade fått som min allra första julklapp, 1944.

Men att det blev just tomtar har en vidare förklaring som sträcker sig tillbaka till uppväxten i Skokloster. Där bodde familjen Frisk på en av de små arrendegårdarna som omgav slottet.

– På julafton brukade vi gå ut och ge hästarna lite extra hö och havre. Men en julafton när vi kom till stallet så hade de redan fått mat, trots att det var låst. Då berättade min far att det där hände varje år. Det var tomten som varit där. Så en tomte är jag alltid rädd om, säger Bertil.

Utan lånet hade det inte gått. Det behövdes för att lägga om taket och samtidigt kunde vi fräscha upp det lite inomhus med nya tapeter.

Lån för att lägga om taket

Som 19-åring flyttade Bertil in till Uppsala och började jobba på först Posten, sedan som försäljare på GB Glass och Pååls bröd. Därefter blev han grossist för Åhus glass och fyllde förrådet med strössel och reklamflaggor – samma utrymme där han nu förvarar sina tomtar.

Sylvia träffade han på raggarrundan i Uppsala, och de klickade direkt. Hon jobbade som kokerska på sjukhuset, men började så småningom att jobba i Bertils grossistfirma.

De gjorde allt ihop. Hade samma intressen. Men hälsan sviktade för dem båda och redan som 61-åring gick Bertil i förtidspension med dålig rygg och knän.

– Tyvärr blev det ju bara en futtig pension. Jag började köpa upp dödsbon och åka runt på loppisar och sälja saker. Men det var ändå svårt att få det att gå ihop, säger Bertil.

När huset dessutom drabbades av en vattenläcka som försäkringen inte tog, blev det riktigt svårt. Det var då han hörde talas om speciallånet Hypotekspension.

– Utan lånet hade det inte gått. Det behövdes för att lägga om taket och samtidigt kunde vi fräscha upp det lite inomhus med nya tapeter.

I samma veva blev hustrun Sylvia, som var multisjuk, allt sämre. Och när hon gick bort, i november 2019, hade Bertil vårdat henne i flera år.

– Det var en svår tid. Jag var själv på väg ner och gick i princip in i väggen.

Katterna som kom tillbaka

När Sylvia inte fanns kvar ville Bertil först göra sig av med allt som påminde om henne. Så även samlingen med över 700 prydnadskatter.

– Jag var snabb att få bort kläder och sånt, men när jag skulle sälja katterna blev det svårt. Jag sålde några, men då var det som att hon satt på min ena axel och tjatade på mig. Det är det värsta jag har gjort. Jag mådde så dåligt av det, säger Bertil och skakar på huvudet.

Det slutade med att han köpte nya katter för att täcka upp för de sålda, och nu är de 760 stycken. De flesta står i det inglasade uterummet, där de kan titta ut på en grönskande trädgård.

– Skulle jag ha gjort något annorlunda i livet så är det att jag skulle ha försökt bygga upp ett kapital. Men jag skulle ha gjort det med samma hustru. Med Sylvia, säger han och blickar ut på den inglasade verandan där katterna håller vakt.

Där ute på verandan brukar både bästa vännen Christer och andra bekanta komma över på middag.

– Då är det som att Sylvia är närvarande. Då är hon med.

Text: Karin Wallén