För Katarina och Ronny Hård har skapandet alltid varit det viktiga i livet. Som pensionärer har de fortsatt att arbeta med sin konst, men behöver inte längre tänka på att sälja allt de gör.

”Nu kan vi skapa för oss själva”

Det pampiga, stora tegelhuset utanför Staffanstorp i Skåne är deras hem, galleri och ateljé. De kallar det för Norda Kulturhus, eller ibland ”Sans Souci”, efter slottet i Frankrike.

– Det betyder ”utan problem” på franska. Vi tycker att det passar, säger Katarina och skrattar.

Ronny håller med. I dag är livet problemfritt. Men så har det förstås inte alltid varit, vare sig i deras privatliv eller i arbetslivet – två delar av livet som i deras fall är tätt sammanflätade.

Båda är konstnärer, och det var på det viset de träffades. Första gången de sågs var på ett möte på Konstnärernas Riksorganisation, KRO, i Malmö. Ronny, idag 71 år, spelade boliviansk folkmusik och uppträdde med sin orkester. Katarina, idag 66, var värdinna för kvällen. Hon hade flyttat från Krakow i Polen, till Malmö, för att jobba på galleri och utveckla sin konst.

– Hon föll fullständigt för musiken, och jag hoppades hon skulle falla för mig också, säger Ronny och ler.

För att fånga hennes uppmärksamhet började han besöka galleriet där hon jobbade.

– Det brukade komma många konstintresserade dit, men just Ronny kom lite väl ofta. Jag började förstå att han var intresserad av mer än bara konsten, säger Katarina.

Det ena ledde till det andra, och när de gifte sig gjorde de det i galleriet, med utsikt över Stortorget i Malmö. Festen blev storslagen, utan att vara påkostad.

– Vi var ju fattiga konstnärer och hade inte råd att bjuda på en massa mat. Så folk tog med sig vin och mat själva. Över hundra personer kom. Många konstnärer, och musiker från Bolivia. Det blev en riktigt bra fest, minns Ronny.

Två konstnärssjälar under samma tak

Men att leva som två konstnärer ihop har inte bara varit enkelt.

– Vi har bråkat väldigt mycket. Det är svårt att få ihop två konstnärssjälar. Men när vi lärt oss hur vi kan anpassa oss så har det fungerat. Nu har vi bråkat klart i livet. Vi har nog inte höjt rösten mot varandra på 15 år, säger Ronny.

Däremot kan de vara kritiska mot varandras konst. Och det gäller att inse den skillnaden, menar Katarina.

– Vi är ärliga och säger vad vi tycker om varandras målningar. Om perspektivet, färgen, motivet. Och vi har lärt oss att acceptera våra åsikter om konsten. Det är en stor konst att inte ta det personligt. Vi lever så himla nära varandra så det har vi varit tvungna att lära oss.

En annan sak de lärt sig är att ”sova på konsten”. Det som känns dåligt kan nästa dag kännas bra – och precis tvärtom. Och det gäller för övrigt även i förhållandet.

– Om man bara låter det gå en natt så förstår man inte nästa dag vad man tyckte så olika om, konstaterar Ronny.

Han och Katarina fyller ofta i varandras meningar, tar vid där den andra lämnade. Något de ibland gjort även i konsten. Ronny jobbar både i akryl och olja, Katarina helst i akryl. De har ofta olika teman, men ändå händer det att en av dem påbörjar en tavla, för att sedan överlåta till den andra att fortsätta på den. Göra den till sin. För att sedan kanske ge tillbaka den igen.

– På det viset kan en tavla som från början vägde ett kilo sluta med att väga sex-sju kilo. Fullt av färg! skrattar Ronny.

En enklare vardag

När Ronny och Katarina fick höra talas om att några vänner tagit lån genom Svensk Hypotekspension och var nöjda, blev de nyfikna. De kalkylerade med att huset som en gång i tiden hade kostat dem 410 000 kronor nu kanske kunde vara värt kring 4-5 miljoner. När värderingsmannen gav sitt utlåtande fick Ronny nästan en chock.

– Vi fick höra att det skulle vara värt över 8 miljoner. Och i den ålder vi är i nu så tänkte vi – varför inte utnyttja det?

– Som konstnärer ha vi väldigt låg ålderspension, trots att vi har arbetat hela livet. Därför är det en stor vinst för oss att kunna utnyttja vårt hus på det här viset, fyller Katarina i.

– Vi behöver inte tänka att vi gör en målning enbart till försäljning. Man kan unna sig glädjen att njuta av sitt eget arbete.

Att bli pensionär var på sätt och vis en märklig känsla. Men också skönt, menar hon.

– Min första tanke var – va, redan? Jag har alltid haft ett behov av att skapa, och det det behovet har jag nu också. Jag upplever ingen skillnad mellan förr och nu, förutom att det kommer några tusenlappar i pension varje månad, och det är väldigt tillfredsställande.

Text: Karin Wallén

• Hypotekspension är lån med bostaden som säkerhet. Lånet är helt amorteringsfritt vilket innebär att du inte betalar tillbaka på lånet varje månad. Räntan beräknas löpande på ditt ursprungliga lån och på tidigare upparbetat räntebelopp och läggs kvartalsvis till det belopp du har lånat för att sedan utgöra en del av din skuld. Räntan betalas sedan i samband med att ditt lån löses, som regel vid överlåtelse av bostaden i samband med flytt eller dödsfall. Lånet löper utan tidsbegränsning. Våra skuldbegränsningsvillkor, som vi kallar Skuldfrigaranti, innebär att du inte kan bli skyldig mer än vad du får ut för bostaden vid en försäljning, läs mer om vår Skuldfrigaranti och vilka undantag som finns i våra allmänna villkor.
• Intervjun ovan är en kundberättelse och utgör inte en kundrecension. Deltagandet är frivilligt och urvalet av kunder har gjorts av Svensk Hypotekspension.