Kul om kulturkoftan

Kul om kulturkoftan

KULTUR - Stickning är en av Sveriges största hobbys, särskilt hos klubbens medlemmar. Nu har den välkända formgivaren Celia Dackenberg kommit ut med den spännande boken Kulturkoftor – Livet, konsten och saker att sticka. Vi nystade upp den hyllade författaren för en exklusiv intervju.

När blev du fascinerad av stickandet?

– Jag var åtta år. Mamma tog fram den numera mytomspunna boken Vi syr vi stickar vi virkar. I boken fanns en enkel vantbeskrivning. Mamma visade mig hur jag skulle göra, och jag stickade och stickade på den första resårmudden. Det som riktigt grep mig var nog känslan av att händerna plötsligt förstod, och att något påtagligt och användbart växte fram ur dem. Och allt som behövdes var bara en enda tråd och två pinnar! Och på den vägen är det, jag stickar och stickar…

Hur kom det sig att du skrev din fina bok, Kulturkoftor?

– Jag är nog en riktig sticknörd. Om jag ser en kofta eller tröja på en bild är det den som först drar min blick till sig. Det kan vara alltifrån ett foto i en tidningsartikel eller ett nyhetsinslag på teve till ett konstverk. Stickningen blir ingången och det som leder mig vidare, in i bilden och vidare till verkligheten bakom den. På samma sätt har det varit att göra den här boken. Jag har fastnat för en rad olika plagg som har blivit nycklar och ledtrådar till litteratur och konstnärskap, hopflätade med stick- och modehistoria. Det har varit väldigt fascinerande, nästan hisnande, att hitta dolda samband. Ibland som att lösa deckargåtor. Att skriva och att sticka är också två verksamheter som samsas. När jag avverkat ett rejält skrivpass under förmiddagen får jag vila med stickningen på eftermiddagen. Då brukar det också alltid hända att spåren löper vidare, att nya tankar dyker upp och att halvdana formuleringar får sig en omgång. En som vet precis hur stickningen kan fungera som ett smörjmedel för tankeverksamhet är Agatha Christies hjältinna Miss Marple. Hennes stickande löper som en vit tråd genom alla berättelserna om henne och hon har också fått ett eget kapitel i min bok. Plaggen har lett till nya, delvis okända, berättelser om kända personer. Livsöden, kärlekshistorier, sorg, tröst, äventyr och skaparkraft!

Har du velat sprida intresset för stickande?
– Ja, och hylla koftan, även om boken också innehåller andra plagg. Koftan är ofta ett garderobens lågstatusplagg men den har egentligen allt. Ibland dyker den upp i modet, inte sällan med ett visst underdog-perspektiv. Den tål omild behandling, den värmer lagom, den finner sig i att åka av och på. Den blir ofta en trogen kompis, lika oreserverat kärleksfull som en hund.

Har du en favoritkofta?
– Den stickade jag för tjugo år sedan. Nött och lagad. Sotig på ena armbågen, med målarfärgsfläckar.

             

Kulturkoftor, titeln har en dubbel betydelse?
– Jag har velat tillägna boken alla »kulturkoftor« – de som går på teater och konserter, läser böcker, ser utställningar… Vad skulle kulturen ta sig till utan kulturkoftorna! Numera är ju ordet också ett stolt buret epitet. Jag har velat vara med och uppvärdera både ordet och personerna.

Varför tror du att stickning är så populärt än idag?
– Många, inte minst unga, vill kunna själv. Man vill veta att man kan tillverka det man behöver. Dessutom är ju händernas kunskap i sig ett underbart glädjeämne, inte minst som handgriplig motvikt till allt fipplande på tangentbord och telefoner. Att sticka kan bli ett äventyr. Tekniken är outtömlig, och för varje nivå man uppnått blir det gärna en utmaning att ta sig vidare till något ännu svårare och krångligare. Och dessutom får man ett synligt, fysiskt resultat som belöning!

Vad betyder hemmet för dig?
– Jag älskar båda våra hem. Sommarhemmet för naturen, vinterhemmet för det praktiska. Stickningen i sig kräver visserligen minimalt med utrymme men har en tendens att sprida sig, inte minst när det ska provstickas, mätas, kollas och räknas. Beroende på årstid, så stickar jag gärna i skuggan intill vildvinshäcken, i solen på balkongen, på terrassen, vid brasan, vid skrivbordet, vid radion, i tevesoffan. När barnen var små gick jag och stickade medan jag följde dem i spåren när de var ute och lekte. »Stand up knitting«, att stå upp och sticka, är något jag försöker tillämpa så mycket jag kan. För även om stickning på många sätt är hälsan själv så är det ju inte lyckat att sitta still mer än nödvändigt.

Någon anekdot från koftans historia som fascinerade lite extra?
– Att forska kring plaggen i boken har gett mig gåshud, vartenda ett. Som Mary Smith och hennes väckarkofta – jag hoppas den höll henne varm när hon var ute på uppdrag! Eller Ivar Arosenius målartröja – varför var den enfärgad på ett fotografi men mönstrad på hans självporträtt? Eller att söka och finna Mara Mori som stickade Pablo Nerudas strumpor, de som han skrivit om i en underbar dikt. Eller att följa Siri Derkert bakåt i tiden, från blästring och betong till modeintresse och fintröja. Att få komma nära den tröja som räddade ingenjör Andrées dagbok för eftervärlden och alla de mängder av stickade kläder som burits av medlemmarna i nordpolsexpeditionen. Min största favorit är nog ändå Sven »Sleven« Säfwenberg och hans bandykofta, den som hade magiska egenskaper och som han bar varje match under en lysande karriär som varade i tjugo år.

Vad stickar du nu?
– Jag stickar på en kofta till ett nytt barnbarn som kommer snart. Det är ett sätt att vänta och att få välkomna den nya personen till livet och gemenskapen.

Ditt favoritmönster?
– Nirvanakoftan! Den legendariska grungekoftan från Seattle. Den är fortfarande helt aktuell i modebilden och behaglig att bära. Den stickas i ett mjukt och riktigt lyxigt garn, men jämför man med originalet är det nästan gratis att sticka den själv. Kurt Cobains (sångare i rockbandet Nirvana, reds.anm.) egen kofta såldes på auktion förra året för 137 000 dollar.