”Det känns bra att kunna hjälpa min son”

För Ljubinka Jovanovic betyder familjen allt, och genom livet har hon både jobbat hårt och investerat väl. Därför såg hon det som en självklarhet att hjälpa sin son med ett lån när han behövde det. Med hjälp av speciallånet Hypotekspension kunde hon göra ännu en investering hon tror på.

Om det är något som livet har lärt henne så är det att allt kan förändras, när som helst. Men trots krig, brustna löften och svåra sjukdomar har Ljubinka Jovanovic haft förmågan att se ljusningen som hägrar i horisonten. Och den förmågan har hon än idag. Nu, som 72-åring, ser hon fram emot nya upplevelser, resor, och framförallt – att se barn och barnbarn förverkliga sina drömmar.

– Man måste bli starkare när man har motgångar i livet. Så är det bara. Men i grunden är jag optimist. Det hjälper, säger Ljubinka och skrattar.

Vi träffar henne hemma i lägenheten i Liljeholmen, strax söder om centrala Stockholm. Här har hon två balkonger – en mot gatan och en mot den lummiga innergården. Och det bästa av allt: Det är bara fem minuter hem till dottern och tre av barnbarnen.

Familjen betyder allt. Därför var det en självklarhet att bidra med ett lån när sonens affärsidé behövde finansiering. Han bor och arbetar sedan några år i Ljubinkas gamla hemland, Serbien, och ville vid sidan av sitt vanliga jobb starta en typ av lekland som då inte fanns i Belgrad: En trampolinpark inrymd i ett hus som flyter på floden mitt i stan.

– Mina barn är det största jag har. Varför skulle jag inte hjälpa dem? säger Ljubinka Jovanovic.
Eftersom hon äger sin bostadsrätt kunde hon ta ett lån genom Svensk Hypotekspension. Det blev ett sätt att bidra i ett skede av livet då sonen behövde det.

Tuff uppväxt i Serbien

Att ha möjligheten att kunna spara och investera pengar har dock inte alltid varit en självklarhet. Under uppväxten i den lilla byn Kosjeric levde familjen knapert på ett litet jordbruk för självhushåll. Ljubinka jobbade från tidig ålder, och fortsatte med det när hon flyttade till Belgrad för att gå i gymnasiet. Det var där, under sista året i gymnasiet, som hon träffade den man som tog henne med till Sverige. Han var en av många yrkeskunniga arbetare som värvades till fabriker i Sverige, där det rådde arbetsbrist. På det viset hamnade Ljubinka i Motala, där hon började jobba på tv- och radiotillverkaren Luxor.

– Men istället för att umgås med jugoslaviska vänner på fritiden, så bestämde jag mig för att lära mig svenska. Och det är det bästa jag har gjort.
Tack vare sina språkkunskaper blev Ljubinka Jovanovic snart serbokroatisk tolk. Samtidigt blev äktenskapet med mannen allt sämre. Han drack och spelade bort pengar, och Ljubinka begärde skilsmässa. Vid sidan av jobbet och fortsatta studier i svenska såg hon till att tenta av gymnasiet i Jugoslavien.

– Det ledde till att jag fick jobb i Stockholm på en informationsbyrå för en stor slovensk bank. Det var en viktig vändning i mitt liv!
I många år jobbade hon med rådgivning till jugoslaviska medborgare som var intresserade av att flytta tillbaka till hemlandet och ta lån för att köpa en bostad.

– Många ville tillbaka, även jag. När jag behövde ladda batterierna var det till Jugoslavien jag åkte, för att få musiken, maten, allt jag saknade.
När Balkankriget bröt ut förändrades förutsättningarna totalt, och idag är hon glad att kalla Sverige för sitt hem. Men att lära barnen flera språk har alltid känts viktigt.

Drömmer om att resa

Ljubinka upprepar det ofta – hur mycket barnen och barnbarnen betyder. När dottern var 10 månader drabbades Ljubinka av bröstcancer.

– På den tiden var inte prognosen lika bra som den är nu, och mitt i allt det där lämnade min man mig. För min bästa väninna.
Kvar blev Ljubinka med två små barn och en sviktande hälsa.

– Men det är var det är. Jag är glad att jag överlevde när mina barn behövde mig. Och jag behövde dem, konstaterar hon.

För några år sedan bestämde hon sig för att flytta tillbaka till Liljeholmen, där hon hade bott när barnen växte upp. Ett par gånger i veckan träffar hon dottern och barnbarnen. De lagar middag, leker med de minsta, ser på film eller bara umgås.

– Jag njuter av den här tiden som vi har tillsammans. Det betyder allt, säger Ljubinka Jovanovic.
Men sonens yngsta dotter har hon inte kunnat träffa än, på grund av pandemin. Nu är drömmen att kunna åka till Belgrad för att besöka både sonen, hans växande familj, och företaget som hon hjälpt till att investera i.

– Så fort jag får klartecken från min läkare så åker jag dit och hälsar på!